Vi stämde träff med Ann Stål, skolsköterska på Viktor Rydberg Gymnasium Odenplan och Jarlaplan, för att pratade med henne om ätstörningar. Ann berättar att hon stötte på ätstörningar för första gången år 1972 då hon arbetade på St. Görans Barn och Ungdoms Psyk, och problemet har tyckts blivit större över åren. Idag har hon jobbat som skolsköterska i cirka 18 år (på VRG Odenplan i 6 år).
   ”Det är vanligt att jag får frågor om ätstörningar”, säger hon. ”Nu är det ju så att de flesta inte kommer och ber om hjälp själva, utan oftast är det vänner, lärare eller även föräldrar. Oftast är det jag som tar upp det med eleven.”
   Ann menar att som skolsyster kan hon inte göra så mycket mer än att se till att eleven får hjälp – vid orosanmälan blir eleven först kallad in till henne för ett samtal, och om det skulle behövas kan hon skriva en remiss till vård. Om eleven inte är myndig kontaktar Ann föräldrarna, som oftast redan är oroliga och blir tacksamma över att få deras oro bekräftad. Samtalen brukar oftast vara positiva och givande, menar Ann då hon lägger till att, ”Oftast är det en lättnad för eleven om den har en ätstörning, många börjar gråta och när jag frågar om de vill ha hjälp säger de oftast ja.”
   Ann tror att den ökade förekomsten av ätstörningar bland ungdomar har att göra med en ökad press i samhället.
”Det är inte lätt att vara ung idag – det är väldigt viktigt med utseende”, konstaterar hon. ”Det är väldigt höga krav på att prestera och vara perfekt, och ätstörningar kan vara ett sätt att kontrollera det.”
   När vi frågar hur man ska gå till väga för att hjälpa en kompis som kanske har en ätstörning tycker Ann att om man har en nära relation till personen så borde man berätta för dem att man är orolig.
”Ätstörningar som anorexi och bulimi gör så att personen förlorar uppfattningen om proportioner och vad som är verkligt, och då kan man säga till dem att, ”Oj vad smal du har blivit, äter du ordentligt? Jag tycker att du borde gå till skolsyster.”
   Man kan inte tvinga någon att äta eller bota deras ätstörning, men man kan prata med dem om att man är orolig för dem. Eftersom att ätstörningar är så utseendefixerade säger Ann, ”Påpeka inte utseendet, utan säg att man är orolig över att de inte äter ordentligt istället.”​

- Jarlaplan, 2013-05-23